Jag går i en lång korridor och möter till synes helt ointressanta människor, den andel av befolkningen som man försöker efterlikna om man skall begå ett brott, en i mängden, utan speciella detaljer att befästa sig vid, en av dem man inte kommer ihåg.

Efter hand som jag går i korridoren blir jag uttråkad, så jag stannar en kvinna i femtiofem års åldern med grått hår som troligtvis varit blont en gång i tiden och frågar henne vars jag har hamnat. Hon svarar på samma sätt som jag skulle ha gjort om någon frågat mig, hon verkar inte veta men undrar vars alla dessa människor kommer ifrån, vi lyckas efter några minuter enas om att ingen av dem heller vet varför vi har hamnat i denna till synes oändliga korridor.

Vi fortsätter längs korridoren tillsammans och efter en stund börjar vi diskutera livet här på jorden. Hon har tydligen jobbat som burleskdansös i Amerika på 80-talet. Nu har hon två barn och en flickvän som hon tänker gifta sig med så fort homoäktenskap tillåts. Tvärtemot vad jag trodde verkar hon vara en väldigt färgstark person som säkert hade kunnat underhålla med sina galna, roliga och sorgliga berättelser om sitt liv i flera timmar. Efter ett tag bestämmer vi oss för att gå skilda vägar, men jag har hunnit en lång bit på min solovandring innan jag glömmer henne, som verkade så grå och trist, men som visade sig vara en stor personlighet.

Jag fortsätter min vandring i korridoren, och jag noterar att sakta men säkert så börjar de jag möter bytas ut mot lite intressantare människor, de har färgglada kläder och fantasifulla utsmyckningar. Jag är förbryllad över vändningen korridorens befolkning tagit, från att vara en bunt med beiga kopior så är nu korridoren fylld med personer man tror kan ha otroliga yrken såsom sierskor, skådespelare och konstnärer och ha varit med om nog mycket för att det ska räcka åt inte bara dom själva, utan även en hel massa andra människor.

Efter att ha träffat damen som arbetat som burleskdansös blir jag väldigt nyfiken när jag tänker på att hon som verkade så vanlig hade så mycket att ge, vad ska då inte dom som verkar vara så otroliga kunna komma med? Jag stannar en ung man klädd i svarta skinnbyxor och en grön siden skjorta. Han har håret flätat längs efter skallen och har väldigt uttryckfulla ögon, det helt enkelt bara strålar karisma om honom.

Vi har pratat ett tag när jag sakta men säkert börjar inse att han inte riktigt var den jag trodde. När jag frågar honom om hans arbete så får jag höra att han nyss fått sparken från den restaurang där han jobbade som servitör, anledningen verkar vara lite oklar men han mumlar något om att ”det var gästerna som började”. Han förklarar att han aldrig varit den där killen som vågat och gjort det han har velat, utan han har alltid försökt passa in, och någonstans på vägen förlorade han sina drömmar och blev fast i sin hemstad där hans liv i stort sett rullar på automatik.

 Jag tackar för pratstunden, som tyvärr inte var särskilt givande eftersom att han hade svårt att bjuda på sig själv och jag var tvungen att lirka ut svaren ur honom. Min väg genom korridoren fortsätter, och jag börjar fundera hur det egentligen är. Jag blir allt mer förvirrad när jag tänker tillbaka på damen jag mötte i början på min vandring, och hur tråkig och alldaglig hon verkade på ytan, och på den skattkista av upplevelser och berättelser som fanns där trots hennes yttre. Jag är än mer förbryllad över mannen jag mötte alldeles nyss, han som verkade så färgstark och spännande visade sig vara den som bara glider med, utan att våga göra egna val och som saknade drivkraften att göra det bästa av sitt liv.

Jag trodde inte att någon av människorna var som de visade sig vara, men uppenbarligen så spelar det ingen roll vem du verkar vara. Utan vem du är bakom fasaden.

Av Jenny Uneby
All rights reserved by Jenny Uneby 2009